DeerCrackerjam

Våran resa började på ett plan från Melbourne mot Alice Springs.
Sent på kvällen kom vi fram, varmt och klibbigt. Hostelet vi hade förbokat var prima, mycket tack vare den vänlige mannen som ägde stället. Från första början lärde han sig Nicklas´ namn och var gång han såg oss (Nicklas) sa han något i stil med ”Nicklas, how is it going?” Han gav oss lite tips och varnade oss för aborginerna som kunde vara riktigt härjiga. Mycket riktigt. När vi gick för att handla mat (vi skulle gå till Woolworths för Coles slängde inte ut aborginerna) insåg vi vad han menade. Det var mycket livligt och man fick en olustig känsla i magen.

Nästa morgon hämtade vi upp vår nya bil, en silvergrå Ford Focus. Han fick namnet Grylls. Jag blev inte lika kär denna gång men han gjorde oss inte besvikna på våran långa resa.
55 mil bort låg vårat första stopp, Uluru (den stora stenen ni vet).
Mycket längre sträckor och varmare klimat än på Tasmanien. Men det var väl bara vad vi förväntat oss. Vi kollade in stenen, gick runt lite och kikade på solnedgången. Vi insåg att vi skulle få dela luftutrymme med cirkus en biljard flugor dom närmaste dagarna.

Gratis camping lät bra men det var totalt omöjligt att sova i bilen. Det kändes ungefär som att man låg och andades vattenånga, fy bubblan. Nicklas satte igång bilen och började köra i myrhastighet längs med den långa, raka vägen för att vi skulle kunna ha igång AC:n. Lite då och då stannade han efter vägen och sov ett par minuter innan värmen var total igen. Inte en enda bil mötte vi på hela natten, dock en kamel som traskade över vägen.

Följande dag var det Kata Tjuta som gällde, mer episkt än Uluru. Vi fick klättra och hoppa lite. Vi hann även med en sväng till Kings Canyon men det blev en aning stressigt för avstånden är ju så enorma där ute i öknen. På vägen dit fick vi vara med om värsta åskovädret i min livshistoria. Åskan small och dundrade så man var tvungen att hålla för öronen, scary. När vi väl kom fram fick vi ta oss igenom bästa walking tracken hittills! Helt underbara utsikter. Vi var högt uppe på bergen och när man gick nära kanterna så fick man sådär läskigt ont i magen ni vet. Det är liksom spännande men läskigt på samma gång, känns som man ska få för sig att hoppa ut. I och med att vi hade bråttom sprang vi nästan vissa bitar och detta gjorde att vi tog ss igenom walken på 1,5 timme fast den var beräknad till 3,5. Lite cred till oss där vill jag ha.

Den natten sov vi på värsta stället någonsin. Vi har plikttroget följt min Lonely Planet bok när det kommer till att förboka boende och den har alltid gått att lita på. Vi har varit mycket nöjda eller åtminstone nöjda med alla boenden. Denna natt svek vi Lonely Planet och tog tips från annat håll, det skulle vi alltså inte ha gjort.
Vi var helt själva i byggnaden, förutom alla tusen djur och insekter. Eftersom vi inte längre var i en trygg storstadsmiljö så pratar vi STORA spindlar, även giftiga. Grodor, gräshoppor, ödlor, möss. ALLT! Inne i rummet och strax utanför. Lars och Niko var tvungna döda en spindel som garanterat var livsfarlig. Utanför rummet hade vi en Huntsman Spider, denna skulle skydda oss. Den är inte farlig för människor men galet stor och fruktansvärt läskig. Det var inte bara jag som var rädd vill jag lova! Konstigt nog somnade jag efter ett par timmars rensande av odjur i rummet. Det var hemskt då men roligt att se tillbaka på ändå.

Våran resa fortsatte mot Coober Pedy, staden under marken. Vi hyrde ett rum och det var galet mysigt. Vi bodde alltså cirkus 15 meter under marken och det var svalt och skönt. (se bilder i bildspelsfilmen)
Här har många filmer spelats in så när vi gick på vandring hittade vi många coola leksaker som filmteamen lämnat efter sig. Rymdskepp och grejer.
Vi halkade även in på en kängurumatning. Det var ett äldre par som tog hand om föräldralösa kängurubebisar. Vi fick hålla dom minsta och kolla på när dom äldre matades. Mycket vänligt av det äldre paret måste jag säga.

86 mil senare kom vi till Adelaide. Det var riktigt skönt att vara tillbaka i en storstad igen. Människorna betedde sig som man är van vid och luftfuktigheten sjönk drastiskt. Tjejen som stod i receptionen på hostelet älskade svenskar och var mycket trevlig. Hon försökte presentera oss för massa människor innan vi knappt hunnit innanför dörren.
Man kunde hyra cyklar gratis i utbyte mot att man lämnade in sitt pass under dagen. Det var riktigt härligt att få cykla. Jag och Niko tog oss till stranden som låg cirka en timme utanför stan. Fina långa stränder och cykelvägen dit var inte att klaga på. Dock blev det bråttom på vägen tillbaka då det visade sig att vi fått motvind och cyklarna skulle vara tillbaka innan 4.30.
4.28 kommer vi in med andan i halsen och fick tillbaka våra pass, pjuu.

I köket på vårat hostel fanns massa pannkakssmet om man var upp i tid på morgonen, fritt fram att steka sina egna pannkakor till frukost alltså!

En mycket rolig sak! Nicklas är halvt kändis här. I och med att han spelade två kvällar i veckan under cirka fyra månaders tid på dom två största YHA-hostelen i Sydney så är det en hel del kringresande backpackers som känner igen honom lite här och där. Flertalet gånger har personer kommit fram och sagt något i stil med ”hey, I know you! You played at my hostel in Sydney. I really liked your voice man”.

Efter ett par nätter åkte vi in till Grampians nationalpark. På natten när vi kom med bilen såg vi ett tiotal kängurur stå som statyer längs med grusvägen, ett par meter längre fram stod tio till. Det var helt galet!
På hostelet hade vi ett 12-bäddsrum för oss själva, lyxigt! Vi gick lite olika promenadstigar i parken, dock var mycket avstängt pga översvämningarna tidigare i år.

Great Ocean Road började med ett vänligt hostel och gos med katt. Katten smet in på vårat rum och la sig under min säng, det var lycka för mig : )

När vi var ute och gick längs med en stig träffade vi på två ormar. En gubbe talade om för oss att det var Copperhead Snakes, giftiga satar tydligen.

Vi stannade på massa ställen längs med vägen. Mycket vackert, särskilt en utkiksplats som kallades för the Grotto. Man blev lätt åksjuk på den slingriga vägen men annars var det bara att passa på att njuta av utsikten.

Phillip Island stod sist på listan denna road trip. Vi fick se massor av små, små söta pingviner som vandrade upp på stranden till sina bon sent på kvällen. Galet vad söta dom är när dom går på sitt lustiga vis. Tyvärr fick man absolut inte ta kort på dom små liven (folk fattar inte att man måste stänga av blixten på kameran, blixten gör dom blinda vilket i sin tur leder till död) därför tog jag kort på ett kort istället. För att ni ska få se hur dom såg ut, se videon! Vi såg även massa koalor i träden och wallabies lite här och där.

Alltså ännu en lyckad Road Trip avklarad! Vi har nu mellanlandat i Melbourne igen och blir kvar här till på onsdag. Då flyger vi till Cairns och hoppas på att det har återhämtat sig något efter Yasi.

Vi har pusslat ihop en liten bildfilm med några av våra bilder som ni gärna får kika på om ni har lust!