DeerCrackerjam

Våran resa började på ett plan från Melbourne mot Alice Springs.
Sent på kvällen kom vi fram, varmt och klibbigt. Hostelet vi hade förbokat var prima, mycket tack vare den vänlige mannen som ägde stället. Från första början lärde han sig Nicklas´ namn och var gång han såg oss (Nicklas) sa han något i stil med ”Nicklas, how is it going?” Han gav oss lite tips och varnade oss för aborginerna som kunde vara riktigt härjiga. Mycket riktigt. När vi gick för att handla mat (vi skulle gå till Woolworths för Coles slängde inte ut aborginerna) insåg vi vad han menade. Det var mycket livligt och man fick en olustig känsla i magen.

Nästa morgon hämtade vi upp vår nya bil, en silvergrå Ford Focus. Han fick namnet Grylls. Jag blev inte lika kär denna gång men han gjorde oss inte besvikna på våran långa resa.
55 mil bort låg vårat första stopp, Uluru (den stora stenen ni vet).
Mycket längre sträckor och varmare klimat än på Tasmanien. Men det var väl bara vad vi förväntat oss. Vi kollade in stenen, gick runt lite och kikade på solnedgången. Vi insåg att vi skulle få dela luftutrymme med cirkus en biljard flugor dom närmaste dagarna.

Gratis camping lät bra men det var totalt omöjligt att sova i bilen. Det kändes ungefär som att man låg och andades vattenånga, fy bubblan. Nicklas satte igång bilen och började köra i myrhastighet längs med den långa, raka vägen för att vi skulle kunna ha igång AC:n. Lite då och då stannade han efter vägen och sov ett par minuter innan värmen var total igen. Inte en enda bil mötte vi på hela natten, dock en kamel som traskade över vägen.

Följande dag var det Kata Tjuta som gällde, mer episkt än Uluru. Vi fick klättra och hoppa lite. Vi hann även med en sväng till Kings Canyon men det blev en aning stressigt för avstånden är ju så enorma där ute i öknen. På vägen dit fick vi vara med om värsta åskovädret i min livshistoria. Åskan small och dundrade så man var tvungen att hålla för öronen, scary. När vi väl kom fram fick vi ta oss igenom bästa walking tracken hittills! Helt underbara utsikter. Vi var högt uppe på bergen och när man gick nära kanterna så fick man sådär läskigt ont i magen ni vet. Det är liksom spännande men läskigt på samma gång, känns som man ska få för sig att hoppa ut. I och med att vi hade bråttom sprang vi nästan vissa bitar och detta gjorde att vi tog ss igenom walken på 1,5 timme fast den var beräknad till 3,5. Lite cred till oss där vill jag ha.

Den natten sov vi på värsta stället någonsin. Vi har plikttroget följt min Lonely Planet bok när det kommer till att förboka boende och den har alltid gått att lita på. Vi har varit mycket nöjda eller åtminstone nöjda med alla boenden. Denna natt svek vi Lonely Planet och tog tips från annat håll, det skulle vi alltså inte ha gjort.
Vi var helt själva i byggnaden, förutom alla tusen djur och insekter. Eftersom vi inte längre var i en trygg storstadsmiljö så pratar vi STORA spindlar, även giftiga. Grodor, gräshoppor, ödlor, möss. ALLT! Inne i rummet och strax utanför. Lars och Niko var tvungna döda en spindel som garanterat var livsfarlig. Utanför rummet hade vi en Huntsman Spider, denna skulle skydda oss. Den är inte farlig för människor men galet stor och fruktansvärt läskig. Det var inte bara jag som var rädd vill jag lova! Konstigt nog somnade jag efter ett par timmars rensande av odjur i rummet. Det var hemskt då men roligt att se tillbaka på ändå.

Våran resa fortsatte mot Coober Pedy, staden under marken. Vi hyrde ett rum och det var galet mysigt. Vi bodde alltså cirkus 15 meter under marken och det var svalt och skönt. (se bilder i bildspelsfilmen)
Här har många filmer spelats in så när vi gick på vandring hittade vi många coola leksaker som filmteamen lämnat efter sig. Rymdskepp och grejer.
Vi halkade även in på en kängurumatning. Det var ett äldre par som tog hand om föräldralösa kängurubebisar. Vi fick hålla dom minsta och kolla på när dom äldre matades. Mycket vänligt av det äldre paret måste jag säga.

86 mil senare kom vi till Adelaide. Det var riktigt skönt att vara tillbaka i en storstad igen. Människorna betedde sig som man är van vid och luftfuktigheten sjönk drastiskt. Tjejen som stod i receptionen på hostelet älskade svenskar och var mycket trevlig. Hon försökte presentera oss för massa människor innan vi knappt hunnit innanför dörren.
Man kunde hyra cyklar gratis i utbyte mot att man lämnade in sitt pass under dagen. Det var riktigt härligt att få cykla. Jag och Niko tog oss till stranden som låg cirka en timme utanför stan. Fina långa stränder och cykelvägen dit var inte att klaga på. Dock blev det bråttom på vägen tillbaka då det visade sig att vi fått motvind och cyklarna skulle vara tillbaka innan 4.30.
4.28 kommer vi in med andan i halsen och fick tillbaka våra pass, pjuu.

I köket på vårat hostel fanns massa pannkakssmet om man var upp i tid på morgonen, fritt fram att steka sina egna pannkakor till frukost alltså!

En mycket rolig sak! Nicklas är halvt kändis här. I och med att han spelade två kvällar i veckan under cirka fyra månaders tid på dom två största YHA-hostelen i Sydney så är det en hel del kringresande backpackers som känner igen honom lite här och där. Flertalet gånger har personer kommit fram och sagt något i stil med ”hey, I know you! You played at my hostel in Sydney. I really liked your voice man”.

Efter ett par nätter åkte vi in till Grampians nationalpark. På natten när vi kom med bilen såg vi ett tiotal kängurur stå som statyer längs med grusvägen, ett par meter längre fram stod tio till. Det var helt galet!
På hostelet hade vi ett 12-bäddsrum för oss själva, lyxigt! Vi gick lite olika promenadstigar i parken, dock var mycket avstängt pga översvämningarna tidigare i år.

Great Ocean Road började med ett vänligt hostel och gos med katt. Katten smet in på vårat rum och la sig under min säng, det var lycka för mig : )

När vi var ute och gick längs med en stig träffade vi på två ormar. En gubbe talade om för oss att det var Copperhead Snakes, giftiga satar tydligen.

Vi stannade på massa ställen längs med vägen. Mycket vackert, särskilt en utkiksplats som kallades för the Grotto. Man blev lätt åksjuk på den slingriga vägen men annars var det bara att passa på att njuta av utsikten.

Phillip Island stod sist på listan denna road trip. Vi fick se massor av små, små söta pingviner som vandrade upp på stranden till sina bon sent på kvällen. Galet vad söta dom är när dom går på sitt lustiga vis. Tyvärr fick man absolut inte ta kort på dom små liven (folk fattar inte att man måste stänga av blixten på kameran, blixten gör dom blinda vilket i sin tur leder till död) därför tog jag kort på ett kort istället. För att ni ska få se hur dom såg ut, se videon! Vi såg även massa koalor i träden och wallabies lite här och där.

Alltså ännu en lyckad Road Trip avklarad! Vi har nu mellanlandat i Melbourne igen och blir kvar här till på onsdag. Då flyger vi till Cairns och hoppas på att det har återhämtat sig något efter Yasi.

Vi har pusslat ihop en liten bildfilm med några av våra bilder som ni gärna får kika på om ni har lust!

Resan på Nya Zeeland  börjar närma sig sitt slut.

 

Vi är lite oroliga över att åka till christchurch för att flyga vidare efter allt som har hänt där.

Men det ska nog gå bra, flygplatsen verkar inte ha blivit påverkad.

Vi har dock inte märkt så mycket av jordbävningen då vi spenderat den senaste tiden på den andra kusten.

Och tur är väl det, läskiga saker det där och inte känns det bättre av att se alla nyheter om det på tv.

Usch och fy.

 

Här kommer iaf lite bilder från den senaste veckan.

 

Vi var på illusionsmuseéum i Wanaka. Vi sprang runt i en labyrint i en timme och gick i lutande rum.

Carro blev yr.

 

Vi for till Te Anau för att åka en tur till Milford Sounds (En del av Fiordlands nationalpark).

I väntan på detta så tog vi en sväng på hästrygg.

Carros häst, Hooter, var en envis gammal räv.

Han ville äta gräs mest hela tiden och det var fullt sjå att få honom att låta bli.

Sen var han ju inte den snabbaste hästen direkt, men fin var han!

 

Tyvärr blev det inte speciellt många bilder från Milford Sounds eftersom vi lyckades pricka in en ganska disig dag.

Dessutom insjuknade Sebbe i feber denna dag och sov 90% av vår båtfärd :)

 

En stadig frukost bestående av mumsig toast och ännu mumsigare morotskaka.

 

Tog en avstickare till Bluff som sägs vara världens sydligaste stad.

Där fanns det inte så mycket att se, så vi slängde lite med håret istället.

 

Baldwin street i Dunedin, världen brantaste gata.

 

Moeraki Boulders!

 

Just nu befinner vi oss i Lake Tekapo och detta är utsikten från vårat rum.

Kunde ha varit värre :P

 

Tack Och Hej Leverpastej!

 

En vecka har gått här på Nya Zeeland.
Tiden går verkligen fort!

Efter att spenderat en hel natt på Sydneys flygplats och några timmar på ett plan så landade vi äntligen i Auckland.
Vi åkte direkt iväg och hämtade upp våran ädle springare "Snövit" som har tjänat oss mycket väl på denna resa.

Jag satte mig med skakiga ben bakom ratten för att köra på vänster sida av vägen för första gången i mitt liv.
Det var ganska läskigt till en början, men snart var det inte vänsterkörandet som var det läskiga, utan alla kringelkrokiga vägar
jag var tvungen att köra på.

Dagen efter ankomst var det ingen vanlig dag, för det var Sebastians födelsedag!
Vi var aningens trötta efter att ha spenderat natten i bilen, ståendes på en mörk parkering,
så vi vaknade redan vid 5 och bestämde oss för att åka vidare.
Mot Hot water beach!
Detta som först såg ut att vara en vanlig strand visade sig vara mycket mer spännande än så.
Vi grävde oss en liten badpöl i sanden och vips var den fylld med 60gradigt vatten.
Ibland var vattnet för varmt för att bada i men fick en perfekt temperatur när vågorna från havet slog in i den lilla poolen.

För att fira födelsedagsbarnet lite extra så gjorde vi ett besök i Hobbiton (Inspelningsplats från sagan om ringen) utanför Matamata.
Vi hade väldigt mysigt i den lilla byn som precis byggts upp igen inför inspelningen av den nya filmen The Hobbit.
Innan den guidade turen fick vi skriva på ett kontrakt där det stod att vi absolut inte får visa bilder eller berätta något som sagts där.
Mycket hemligt, och bryter vi mot kontraktet kan vi bli stämda! :)
Det var inte den enda inspelningsplatsen vi besökt, här kommer några till!

Här spenderade vi en natt.
När vi var ute och vandrade på kvällen såg vi ett spännande valv i en skogsdunge där 2 gubbar sprang omkring och pysslade.
Sebbe kläckte ur sig; -"Här ska de säkert spela in nya filmen".
Vi tänkte inte mer på det utan gick och lade oss.
Nästa morgon väcktes vi 04.00 av att det började rulla in massa bilar, en generator startades och en strålkastare tändes.
När vi sedan började dra oss ifrån campingen vimlade det av folk runt dungen och det satt skyltar som sade Crew-parking och Set.
Vi vet ju inget säkert, men vi kommer att hålla utkik i filmen efter denna plats.
Kändes iaf väldigt häftigt!

I Egmont National Park spenderade vi dagen på varsitt håll.
Planen från början var att vi skulle slå följe och bestiga ett berg.
Närmare bestämt det 2518m höga Mt Egmont.
Detta var dock lättare sagt än gjort....

CARROS DAG:
Jag försökte tappert att följa med i Sebbes tempo på steninga vägar uppför berget.
Men som vi alla vet (antar jag) så är min kondis verkligen kass, 30 minuter efter start var jag helt slut och beslöt mig för att vända tillbaka.
Ingen idé att jag skulle gå och sinka Sebbo hela dagen med tanke på att turen skulle ta 8-10 timmar.
Däremot kändes det ju inte så roligt att sitta och göra ingenting i så många timmar så jag gav mig ut på några kortare tracks genom skog och mark.
Jag traskade upp och ner på stigar och trappor.
Över stenrös och nedför stegar.
Lera här och där, buskar att slå sig igenom och rötter man gärna snubblade över.
Utsikten över landskapet och upp på bergen var enastående!
Tyvärr hade Sebastian kameran så inga bilder från detta roliga solo-äventyr.
Lite tråkigt att jag bara träffade på 3 personer under min 4,5h långa vandring men det var spännande att klättra omkring där för sig själv.
Lunch på nationalparks-cafét och vips så var Sebastian tillbaka.

SEBASTIANS DAG:
07.30 Vi gav oss av med tappra steg och glatt humör upp mot toppen.
08.00 Carro övergav mig och jag blev lämnad ensam på den långa färden.
Efter en timmes vandrande i regnskog så nådde jag trädgränsen och här tog jag min första paus.

Med ny kraft i benen fortsatte jag min färd.
Trots att jag vandrade ensam så mötte jag mycket nytt folk på vägen.
Den fina vägen försvann fort och övergick till stenrös och grusiga backar.
Nu fick man navigera sig mellan pinnar som var uppsatta med jämna mellanrum.
Jag hade förväntat mig en lätt vandringstur upp på berget, men så fel jag hade.
Halvvägs upp på berget kom pauserna med allt kortare intervaller och i slutet var det ca 10 meter mellan varje stopp.

Efter 4 timmar nådde jag tillslut toppen, dock var det ganska molnigt då men jag  fick iaf se lite snö.
På vägen ner gick det kvickare och humöret var på topp.
Jag stannade och pratade med alla jag mötte på vägen och var glad att min färd uppåt var slut.
De var däremot inte lika glada :P
Molnen hade nu börjat rulla in över berget.
Den 10 timmars långa vandring det skulle vara klarade jag på 6 timmar.
Mycket nöjd!
Nöjd var även Carro som slapp sitta och vänta så länge på mig.


Utöver dessa äventyr så har vi också

Allt detta  och mycket mer!
Finns massor att göra och se..

Naturen här är helt makalöst vacker, berg, dalar och grönt som attan.
Det går verkligen inte att beskriva i ord och bilder gör det inte rättvisa, men om ni får chansen så åk hit!

Det var allt för denna gång, får se när vi har tid att skriva igen.
Hej hopp

Vi flög ner till Melbourne förra tisdagen och träffade en hypad Nicklas (Äntligen!). Han visade oss citykärnan och man kände genast att Melbourne var en trevlig stad. Tyvärr hann vi inte med så mycket mer eftersom vi skulle med ett flyg till Tasmanien senare på kvällen.

Det jobbiga med att flyga hit och dit är att kostnaderna för buss/tåg till och från flygplaster alltid är hutlösa! 

När vi landade i Hobart vid 22-tiden fick vi känna på hur det är att komma till en stad som inte lever 24 timmar om dygnet. Vi hade inte förbokat något hostel vilket ledde till att vi inte hade någonstans att sova. Allt var stängt eller fullbokat, illa!

Nu är Nycklarna inlämnade.

Idag hade vi 37 grader i skuggan. Det var för varmt, inte för att klaga..