DeerCrackerjam

Goodbye Australia, see ya later!





48 timmar senare och vi är i Koh Samui, Thailand. På Lawana Resort i värsta lyxdubbelrummet. Jo vi ska nog byta ner oss om ett par dagar men det är ju ändå billigt att lyxa till det här i detta land.

Att resa i 48 timmar tog kol på mig och Nicklas, när vi kom till Bangkoks flygplats och möttes av Informationspersonal som fattade nada english och sa åt oss att hoppa in i en taxi som svar på allting så höll vi på att ge upp hela Thailands resan. Nästan.
Fy farao. Men vi fick tillslut hjälp av en engelsk thailändare och hans mamma, megastort TACK till dom!!! Killen jobbade inom musik så Nicklas och han hade visst mycket att prata om också..

Det är ju regnperiod här i Thailand säger dom. Vi hoppas på sol i alla fall. Koh Samui ska tydligen inte ha nån regnperiod, vi får väl se.. Lars och Olle (som redan varit här ett par dagar) säger att det regnar åtminstone varje kväll/natt men så länge det håller sig til natten är jag glad.


Jag brukar ofta komma och tänka på vissa saker som jag Verkligen saknar med Sverige, fyra som är väldigt återkommande. Alltså saker inte människor pratar jag om nu.
Svenskt kranvatten!!
Hårdmacka med leverpastej
Att inte behöva bo i en väska som luktar äckligt och måste packas om hela j###a tiden och som sen väger ett ton
Lakrits

Alltså mest mat.
Nej om man skulle ta och äta lite frukost och lägga sig vid poolen :)

Ses om två veckor

Hej hej hallå


4 timmar färja och sedan var vi på den södra ön.
Vi har Promenerat och åkt bil, sett så mycket vacker natur att ögonen är trötta.

Vi börjar med lite fina skyltar, jag gillar dom!
Dessa kommer efter vägen bara som en fin liten reminder



Denna satt vid hastighetsmätaren på Gary, gött.





Abel Tasman National Park

Av någon anledning bestämde vi oss för att ta en långpromenad i regnet. Lars var klok och stannade i bilen, han fick köra från punkt A för att fem timmar senare hämta upp oss på punkt B (det fanns med andra ord ingen återvändå för oss då vi inte hade nå telefoner). Det var vacker natur och vi fick se tre sälar som hoppade bland vågorna när vi kom till en utav stränderna. Bitvis sprang vi dock fram i våra ponchos för att försöka komma fram lite snabbare eftersom det vägrade sluta regna.

Arthur´s Pass National Park

I Nya Zeeland går det upp och ner hela tiden samtidigt som det är 180 graders svängar konstant. Ja man kan verkligen undra hur man överhuvudtaget kommer framåt. Speciellt i Gary (vår grön/lila van) som knappt orkar ta oss upp för en backe. Vi låg där och puttrade i 40, det var alltid pinsamt att sitta bakom ratten när de gick för mycket uppåt. Trots detta älskade vi Gary och han gjorde nog sitt bästa.
I denna park vandrade vi också runt, vi kollade in ett vattenfall och en dödskurva. I kurvan träffade vi på några roliga fåglar som gillade våran bil (dom var inte ensamma, vart vi än åkte stirrade folk på Gary och vi kände oss lite som megakändisar).

Fox Glacier

Även här vandrade vi omkring utan guide och kollade in glaciären lite på håll. Vid lunchtid satte vi oss i våra campingstolar och hade underbar utsikt över bland annat mt Cook (NZ´s högsta berg).

Wanaka

Vi tog oss till Puzzler world (precis som våra vänner två månader tidigare) och lät våra hjärnor gå på högvarv. Dels irrade vi runt i en labyrint och kollade in illusioner men det bästa av allt var alla små pussel som låg utlagda på bord överallt. Här spenderade vi en hel förmiddag, vi köpte även med oss lite pyssel till bilen, riktigt skoj!
Wanaka låg himla fint vid en sjö, dock var det så ruskigt kallt att vi köpte oss en fleecefilt (bästa köpet nånsin!).

Queenstown

Jag blev överraskad över hur galet vackert det var i Queenstown. Det enda jag hört innan var att det skulle vara party- och adrenalinstaden nummer ett. Lars, Nicklas och jag pratade om fallskärmshopp och bungy jump. Själv föredrar jag fallskärm men vi blev chockade av priserna så det blev inget av. Vi fick tips om att Te Anau skulle ha billiga hopp så vi sa att kostar det si och så mycket så gör vi det när vi kommer dit (nästan tummis). När vi kom till Te Anau hade piloten tagit semester så tji fick vi!
En rolig sak som hände i Queenstown var att när Olle smet in på YHA för en dusch så träffade han på en "gammal" vän till oss från Broadway. Vi hade ingen aning om att han ens skulle vara på Nya Zeeland så det var riktigt kul.
Vi köpte oss en varsin kass frisbee i stadens leksaksaffär och kastade frisbee golf i parken, 18 "hål" (korgar) hade dom. Jag var totalt sämst men nån måste ju vara det också.

Milford Sound

Vi bokade en tvåtimmars båttur ute i sundet som egentligen är en fjord. Jag förstår att ni tröttnar på mitt lilla förråd av adjektiv jag har när det kommer till att beskriva naturen i Nya Zeeland men vackert var det. Det var perfekt väder och vi hade frukostbuffé inkluderat i priset.
Vi åkte förbi vattenfall, berg och sälar som låg och stekte.
Efter våran morgontur på båten så gick vi massa olika walking tracks längs med vägen tillbaka till Te Anau, bland annat fick vi se ett 262 m högt vattenfall samt spegla oss i Mirror Lake.

Dunedin

Art Gallery hade laddningsmöjligheter till våra stackars kameror och datorer samt gratis internet, det var grejer det! Själva konsten var jag mindre imponerad av. Trots detta har en gammal barnvagn med gula plaströr etsat sig fast på min näthinna.
Eftersom dom har världens brantaste gata i Dunedin (Baldwin st) var vi ju tvungna att ta oss upp för den och turistiga som vi är tog vi även kort på det södra halvklotets näst mest fotograferade byggnad, den ni!

Otago Peninsula

Här kollade vi in arga sjölejon som låg på stranden när vi gick på promenad längs med Sandfly Bay. Innan hade jag läst att sjölejon kunde man vanligtvis inte träffa på om man inte gick en guidad tur. Ha säger jag bara! Vi såg minst tio stycken!
Jag förstår nu också varför dom heter sjöLEJON, dom gav ett litet läskigt intryck samtidigt som dom var ganska söta.
Längs med vägen stannade vi till vid Moeraki Boulders, skulle vara några häftiga runda stenar på en strand. Ja det var runda stenar på en strand. Det roliga var att dom ville ha två dollar betalt för att man skulle få gå ner på stranden och ta kort på stenarna, så coola var dom inte. Två dollar är inte mycket pengar men ändå, för girig få man inte vara.

Oamaru

Beige tråkig stad PUNKT


Timaru

Olle och Lars kollade in en bio, mycket annat fanns inte att kolla på i denna stad, tyckte inte vi i alla fall.


Peel Forest

På kartan såg vi att här kunde man betala en summa pengar för att få rida en timme. Skyltarna ledde oss till en litet hus så långt bort man kunde komma på en grusväg. I huset bodde en äldre man och troligen hans fru. Han var mycket trevlig och sa att visst skulle han försöka leta på en varsin häst åt oss om vi ville rida. Spännande tyckte vi, vadå leta på?? Jo vi fick hänga med i hans bil medan han jagade rätt på sina hästar på sin enormt stora tomt. Han ägde totalt 15 hästar men för tillfället hade han tappat bort några (någonstans på tomten befann dom sig men området sträckte sig mycket långt). Vi hittade i alla fall en varsin häst till oss, min hette Charlie Lars hette Jhonny och Nicklas hette Buddy. Vi fick instruktioner om hur vi skulle sadla, tygla och borsta dom "små" liven. Vi fick en snabb introduktion i hur man rider och sen bar det iväg. In i skog och snår, över bäckar och stenar. Jag hamnade lite efter då min häst var lite långsam men det var härligt för när jag inte såg till dom andra så var det som att jag var ute på tur ensam med Charlie. Min häst verkade hitta väldigt bra men varje gång jag fick igång honom i trav så var jag lite rädd, det var ju så svårt att hålla sig kvar på hästrackarn´. Däremot när vi kom upp i gallopp var det mycket lättare, helt annat gung, det var som att flyga fram. Underbart!
När jag var mycket liten tog jag ridlektioner, säkert i två år. Jag minns inte att jag någonsin red utanför en hage. Runt runt i en jäkla fyrkant varje vecka. Nu sa vi att vi var alldeles färska nybörjare men det första vi fick göra var att rida ute i skog och mark i vilken hastighet vi än önskade, fritt var ordet!
Efteråt fick vi borsta av våra nya vänner och ge dom lite mat. Jag fick även prova på att rida barbacka. Lite läskigt när ägaren sa "if he tries to lay down, jump off", dom andra tre hästarna slängde sig ner bredvid oss och la sig på rygg med benen i luften och rullade från sida till sida. Jag bad till Charlie att han snällt skulle hålla sig på benen och det gjorde han också, tack för det!
Sedan frågade ägaren om vi ville med och leta efter hans försvunna hästar. "visst", sa vi och följde med på ett riktigt äventyr. Tyvärr hittade vi inte en enda häst. Lars trodde han hittade en men det visade sig vara en ko, inte lätt.

Akaroa

Vackert men vi var lite slitna så det hände inte så mycket för oss här.


Christchurch

Själva citykärnan var fortfarande helt avstängd efter jordbävningen den 22a februari. Varje dag sen dess har det kommit ett par efterskalv fick vi höra, den äldre kvinnan vi pratade med sa att det var lika läskigt varje gång. Usch och fy.
Det var ingen vacker syn vi möttes av, hus var numera bara högar av bråte och vägarbete pågick på varenda gata.

Vi hittade en strand i Christchurch så Lars kunde samla på sig lite sand, en pet-flaska från varje land han besökt.

Nu är vi på flygplatsen i Sydney. Mellan två flyg.
Lars och Olle flyger till Thailand imorgonbitti medan jag och Niko flyger till Perth, Australiens västkust.
Vi ska alltså köra en övernattning på flyplatsen, alltid lika skoj. Som tur är har vi internet, inte alls fy skam!

Hörs snart!

 

Hej hopp!

 

Detta land är AWESOME! Vackert och äventyrligt till max, vi trivs som fiskar i vattnet.

 

Jucy-bilen är liten men man förundras över alla finesser den har och att den har allt man behöver, vi gillar´n. Tillexempel har den tillräckligt med batteri för att vi ska kunna ha lampor igång samt tv:n (där vi såklart kollar på sagan om ringen på kvällarna innan sovdags) och kylskåpet. Detta innebär att vi inte behöver betala för att komma in på campingplatser. Vi har gasplattor så vi kan laga ordentlig mat. Vi har infört ett ”halv åtta hos mig” tema, så var fjärde dag står man för mat och disk och hela köret. Det är super!

 

 

Det är väldigt kallt i detta land, kallare än normalt vid denna årstid tydligen (alla dessa extremväder, vad händer världen??).

 

Vi är för tillfället i Wellington (huvudstaden) i väntan på färjan som tar oss över till Sydön imorgonbitti.

 

Det är så sjukt mycket man vill se och göra men tiden är knapp. Jag rekommenderar alla att åka hit, det är nästan ett måste! Men tänk då på att boka in mer än tre veckor.

 

 

Hot Water Beach

 

Vi försökte precis som Carro och Sebbe rekommenderade att göra oss en varmvattenspool vid stranden men vädret tillät det inte. Det var alldeles för höga vågor vilket ledde till att våra ”pooler” förstördes innan dom ens hunnit fyllas med varmt vatten. Det var förstås synd men vi hade riktigt skoj när vi höll på. Man var så inne i grävandet och helt plötsligt från ingenstans kommer världens våg och sköljer över en. Lars lyckades även ramla framåtstupa i havet när vi sprang längs med strandkanten för att hålla värmen, det såg riktigt roligt ut vill jag lova.

 

Matanmata

 

Lars åkte på tur till Hobbiton och fick höra massa smaskiga saker om filmerna samt om den nya filmen som är på gång. Dock får vi inte säga nåt eller lägga upp några bilder.

 

Rotorua

 

Här luktade det äggfis (svavel) tack vare alla mud pools och hot springs.

 

Zorbing, Lars och Niko åkte ner för en sicksack backe i en stor plastboll fylld med vatten.

 

Rafting, det fanns sex olika svårighetsgrader och självklart valdes den svåraste (bakom ryggen på mig). Jag var livrädd innan när det pratades om ett 7 meter högt vattenfall som vi bland annat skulle ta oss ner för. Guiden var riktigt bra och lugnade mig när han insåg att jag var nervös (medan Lars och Niko försökte skrämma upp mig). Innan fick vi lära oss teknik och olika positioner vi skulle inta beroende på om vi åkte ner för ett vattenfall eller om vi bara åkte genom en starkare ström. Det var såklart superskoj och tack vare mig överlevde vi 7 meters vattenfallet. Innan det fallet fick alla röra vid ett blad och jag var sist på tur vilket innebar att jag skulle kasta det i vattnet. Om det hamnade upp och ned så skulle vi hamna upp och ner efter fallet och vice versa. Självklart lyckades jag kasta så det kom med rätt sida upp vilket såklart ledde till att även vi hamnade med rätt sida upp. Cirka en flotte om dagen välte i fallet fick vi höra innan (men instruktören berättade för mig att hans flotte aldrig hamnat upp och ner så det var ju lovande),

Vi fick också ”surfa” och försöka simma bland strömmarna, detta slutade förstås som väntat i panik när alla skulle snabbt upp i båten igen innan ett mindre vattenfall.

 

Vi beökte en djurpark som bland annat hade lejon, små söta som man fick klappa och stora läskiga som man fick kolla på när dom slog om mat.

 

Taupo

 

Vi kollade in Huka Falls, stort vattenfall volymmässigt.

 

Vi kollade även in en honungsbutik där vi fick smaka på alla möjliga olika sorters honung, dels som bara vanlig honung med olika smak men även som glass, godis samt prova på salvor och läppbalsam. Ja honung kan man verkligen ha till allt!

Här kunde vi även hitta mt Ngauruhoe, aka mt Doom (2291 möh). Vi började vår vandring upp längs med berget (nio timmar return skulle det ta) men när vi kommit upp på 1700 meters höjd så var kylan olidlig och snön alldeles för hal för att man skulle få fortsätta vandringen uppåt utan ordentlig utrustning. Eftersom vi inte ens hade ordentliga skor så tog jag och Olle det kloka beslutet att vända om. Lars och Niko var dock envisa och tänkte fortsätta trots att det inte längre fanns någon ”stig” eller några ledpinnar att följa. Två och en halv timme efter jag och Olle kommit tillbaka till bilen kom två mycket glada bergsklättrare. Dom hade naturligtvis lyckats ta sig upp på den aktiva vulkanen och fått känna på lite varm ånga. Dock erkände dom att det var aningens livsfarligt att ta sig hela vägen upp, det blev även kolsvart vid sex och dom var inte tillbaka förens åtta. Dom klarade i alla fall bestigningen på 6 timmar mycket tack vare att kylan gjorde att man helst inte tog några längre pauser.

Superfin sjö fanns här. Lake Taupo, NZ´s största sjö.

 

 

Egmont national park

 

Här försökte vi förstås bestiga mt Egmont, vi kunde ju inte låta Sebbe vara alltför kaxig. Dock möttes vi förstås av snö och is även här. Tjejen i receptionen sa att några försökt bestiga berget ett par dagar innan med ordentlig utrustning, dom hade försökt hacka trappsteg i isen men inte lyckat ta sig upp till toppen. Vi ville ändå försöka men vi kom bara cirka två timmar upp på berget innan snön gjorde det omöjligt att fortsätta, det blev såklart snorhalt i våra vårskor och det var bara att inse faktum.

 

Vi kan också peka på berg!

 

 

Wellington

 

Långfredag och allt är såklart stängt. Eftersom vi är på semester så tänker vi inte så mycket på vilken dag det är och sådär. Våran plan var att handla lite varmare kläder men självklart är alla affärer stängda. Istället har vi tillbringat några timmar på ”te papa” museet.

 

Till denna utsikt vaknade vi imorse, en av fördelarna med att parkera vart man vill (nästan) är såklart att man kan försöka hitta en fin plats. Oftast letar vi dock endast efter en parkering som har toa, sen får resten vara som det vill.

 

Glad Påsk på er därhemma!!

Hoppas ni har varmare än vad vi har, det är nog möjligt : )

 

Kramar

I Nadi möttes vi av färgglada musikanter på flygplatsen som gav oss ett glatt välkomnande.
Bula Bula! Bula! Betyder ungefär hej och hörs hela tiden vart man än kommer i Fiji. Man förväntas då givetvis svara med ett glatt Bula!
Vi hade absolut inget planerat innan vi klev av planet (förutom att vi hade ett plan tillbaka till Sydney 9 dagar senare), vi hade hört att det skulle bli billigast så. Mycket riktigt. Vi fick ett bra erbjudande av en man som hette Big Joe som hade ett litet kontor på flygplatsen. Vi bjöds även på färska, salta apelsinklyftor.
Första och sista natten måste man spendera i Nadi som ligger på själva huvudön, bara för att vänta in båten som tar en ut till öarna. I Nadi finns tydligen inget att se och det stämmer nog. Ganska snabbt fick vi upptäcka att folk är förvirrande och svårförstådda men alltid glada och vänliga. Nicklas och jag hade väldigt roligt första eftermiddagen/kvällen i Nadi när vi försökte enligt rekommendationer ta ut massa pengar, köpa så mycket vatten vi kunde bära, köpa snacks och myggmedel samt hitta ett bra ställe att äta middag på.
Efter vi tagit en restaurang på måfå som visade sig vara mycket prisvärd så försökte vi ta oss ”hemåt” med allt vårt vatten mm (bara vattnet vägde 21 kilo!). Hostelet låg längre bort än vi mindes och det var becksvart ute. Ett snällt äldre par i en pickup gav oss skjuts på deras flak, det var mycket spännande! Dom tyckte vi var galna som tänkte gå hela vägen, vilket nog var lite sant..

Nästa morgon tog vi alltså båten ut mot en ögrupp som heter The Yasawa Islands som består av 20 gamla vulkanöar som ligger efter varandra som i en kedja.
Vackert oh så vackert!!!

Vi hade sju underbara dagar ute på två olika öar. Relax är det rätta ordet!!
Fyra nätter hade vi på Nabua Lodge på Nacula Island (4,5 h utanför huvudön). Denna ö var relativt stor och bestod av 4 olika resort och en by. Vårat resort tog in cirka 25 gäster. Vi bodde i privat bungalow. Inkluderat i resan var också frukost, lunch, middag (för-, huvud- och efterrätt), supergod mat och till detta även underhållning. Det blev skön gemenskap bland alla boende på ön, kanske för att vi första dagen körde ”hi my name is Anna, I´m from Sweden and I´m a non-alcoholic." Stor förståelse för varandra redan där.
Vi spelade volleyboll, badade, snorklade, lärde oss Bula Bula dansen samt Kongo dansen, gick omkring på ön, läste i hängmattan.

Andra ön (Waya LaiLai) var mindre och bestod av två resort och en by. Vårat resort (Naqalia Lodge) tog in cirka 10-12 gäster och jag och Niko hade även där egen bungalow.
Dom hade aktiviteter på öarna varje dag. En kväll fick vi lära oss väva armband och en ring, Nicklas tyckte detta var mycket skoj! En dag snorklade vi bland Reef Sharks medan Fijianerna gav dom mat. Det var coolt även om hajarna inte var större än 1,5 meter. Men dom hade ändå det där platta hajansiktet och dom där döda hajögonen.


Jag berättar lite med hjälp av bilder.

Vattnet var riktigt varmt och vi letade efter kalla spots istället för varma som i Sverige.


BBQ-kväll på Nabua Lodge med crossdressing-tema. Nicklas lånade en rosa klänning av mig och blev mycket söt. Jag lånade Nicklas svarta, tajta jeans och en t-shirt, kläderna satt riktigt bra på mig!
Catwalk med domare hade vi också. Mycket fina danser och fjäsk för domarna.




En dag när vi gick omkring på ön så kom vi till Blue Lagoon resort, där delar av filmen Blue Lagoon spelades in. Vi snorklade lite bland reven och såg tusentals färgglada firrar.

En dag jamade det utanför våran dörr och se där står en liten söt kissemiss. Hon fick komma in och gosa med oss eftersom hon var väldigt ren av sig. Innan vi skulle somna slängde vi ut henne men efter frukost nästa morgon ropade Niko på skämt ”Maja” (som vi döpt katten) när vi närmade oss våran bungalow och ut från vårat tak kommer hon jamandes. Sötnosen stannade hos oss i dagarna tre. Vi var lyckliga.


Man hade endast elektricitet mellan ett visst antal timmar på kvällen. Klockan sex blev det kolsvart och hade man inte hunnit få elektricitet då så blev det riktigt mysigt, inte en lampa på hela resortet lös alltså. Därav fotogenlampan vi middagen.


Exempel på lunch (flugan ingår).


Även denna tripp hade ett slut (denna gång med en flygtripp i solnedgången) och nu är vi återigen tillbaka i Sydney.
Imorgon flyger vi till Auckland, Nya Zeeland. Förhoppningsvis kommer vi ha en grön/lila bil som står och väntar på att få visa oss runt på dom två öarna. Det känns spännande, vi har fått höra så mycket bra om Nya Zeeland så vi har ganska höga förväntningar. Nicklas och jag träffade en tjej från England som skrev ner två sidor tips på saker vi borde göra/se när vi bara har tre veckor på oss. Hoppas det går bra!

Puss och Kram!

Näst sista dagen i thailand och därmed näst sista dagen på vår långa färd.
Strange feeling.



Vi hörs igen i Sverige! :)

Långt inlägg på ingång! Ta ett par dagar på er att läsa för nu på måndag flyger jag och Niko till Fiji och bli där i en och en halv vecka = inga inlägg under den tiden.


Hej bloggläsare!

Nicklas Lif här. Ni vet killen som alla getingar älskar att hata.

Jag har blivit kommenderad att skriva ett inlägg till eran ära.

De finns mycket att säga om Australien.
Däremot ska jag tillägga att bara en sak aldrig slår fel.

Australian Internet Sucks!!.

När jag skriver ”sucks” menar jag att de är så dåligt att man får lite ångest, raseri och depression på köpet när man lugnt beställer en halvtimmes internet.

För att ni ska förstå mera ingående ska jag rita en liten mental bild till er. Snäll som jag är.

Scenario: Anna bestämmer sig för att lugnt avsluta ett inlägg hon tidigare engagerat sig i när vi var belägna i Rainbow Beach.

Målet: Att ladda upp de sista 6 bilderna och fixa i ordning diverse estetiska ting på bloggen.

Resultat: Katastrof.

Diskussion: Jag vet inte vad jag ska säga men jag kan helt enkelt konstatera att allt som kunde fallera gjorde det. Fet stil där vi inte ville ha det, icke fet stil där vi ville ha fet stil, bilder dublerades och försvann. Ja, Murphys lag ftw!  
Tillslut tar internettiden slut och kvar blir ett inlägg som är lite stökigare än vanligt.

Nåja. Till Bloggandet!

Idag (22/3) anlände jag och Anna i Noosa för att överge våra kumpaner på Grayhound bussen och skicka dom vidare utan retur till Brisbane. Detta kan tyckas hårt men livet i Australien är hårt.
Medans dom två männen/pojkarna åker till vad i folkmun beskrivits som ”Australiens tråkigaste stad” stannar jag och grisen till i en liten del av paradiset.

Noosa

Dagens landvinningar består av att gå längst med floden för att hitta till Woolworths.

När man vandrar i Noosa kan man inte annat än förundras över hur vackert de är. Dagen till ära lyser solen varmt på Sunshine Coast och dom enda moln man kan se är små och lätta, placerade där på himlavalvet för att ge de stora blå en mäktigare bild att reflektera.



På vägen ut ur köpcentret ser vi ett litet bageri. Vi ska bara kolla tänker vi och vips sitter vi där vid vattnet med en Apple Cream Turnover + Cherry Cheesecake. Bästa lunchen nånsin!!

Nästa bestyr blir paddla kajak.

Här på Noosa backpackers får man låna kajaker om man lämnar ifrån sig sitt pass.
Detta gjorde vi och tillsammans konfiskerar vi en blå kajak.

Att göra sightseeing på detta sätt är att rekommendera. Inte nog med att man kan se allt möjligt paddlandes i floden kring Noosa så får man även träning och lek på köpet.
Jag passade faktiskt till och med på att ta av mig t-shirten för att försöka få bort min linnebränna. Detta kan tyckas omöjligt men man vet ju inte.

 

De var allt för denna gången. Hoppas jag inte spädde på för mycket. Äh! Vem bryr sig. Jag avslutar de hela med en episk bild av mig i mitt skepp och den magiska himlen här i lilla Noosa.


Cheers
/Nicklas


Nicklas bestämde sig för att detta fick vara allt för denna gång och ger återigen ansvaret till mig.

Nästa dag åkte vi in till Noosa "centrum" och kollade in stan samt stranden.
Håller med Nicklas, Noosa var helt underbart vackert och vi hade väldigt mysigt där. Tyvärr var vi tvungna att åka vidare på eftermiddagen redan efter första natten eftersom vi bokat boende i Brisbane.
Så här i efterhand hade vi gärna stannat ett par nätter längre dock.



Brisbane

Vårat nästa stopp skulle alltså bli en tråkig storstad hade vi fått veta (Australiens tredje största stad och huvudstaden i Queensland).
Nicklas och jag mötte upp grabbarna grus och fick höra ett och annat om Brisbane som verkade vara en riktigt bra stad ändå.
Vi bodde väldigt lyxigt i ett dubbelrum på YHA (tur att Nicklas har ihoptjänade YHA-pengar att slösa) med utsikt över den alltför bruna floden.
Första dagen fick vi en karta av en tjej i receptionen, hon ritade rosa streck som vi skulle följa för att få en bra första dag och sightseeing.
Vi följde slaviskt det rosa på kartan som tog oss genom shoppinggator, botaniska trädgården, längs med floden, över floden, in i en park med tusentals rosa blommor och slutligen kom vi till museum som vi ägnade ett par timmar åt.
På kvällen blev det bio då vi insett att detta var en sjukt billig aktivitet i Brisbane. Dag två blev lite liknande och avslutades även denna med bio, som grädde på moset.
Lars tillbringade dock denna dagen på Australian Zoo. Han hade en toppen dag vill jag lova! Vi fick höra allt om söta uttrar och dresserade fåglar. Jag önskar själv att jag hade haft råd att tillbringa en heldag tillsammans med alla djuren där.


Surfers Paradise

Lars jag och Nicklas fortsatte mot Surfers medan Olle satte sig på en närmare 20-timmars bussfärd mot Sydney. Jobba jobba jobba!

Surfers var väl sådär måste jag säga. Mycket större än jag tänkt mig och mindre surf än vi hade hoppats på.
Stranden sträckte sig x antal mil (kommer inte riktigt ihåg, men långt var det) längs med kusten så det var ju ganska imponerande. Vi tog oss ett par promenader längs med stranden eftersom jag och Nicklas bodde cirka 30 minuters gång utanför stan åt ena hållet och Lars bodde cirka 20 minuters gång utanför stan åt andra hållet. Det var mysigt och också väldigt enkelt att man kunde gå längs med stranden vart man än ville.
Surfers var verkligen staden för äventyrare! Sex, sju olika stora vatten/äventyrsparker och skydive, jetski, surf mm. Det var även en rikemans stad, vart man än kom åkte det hummers och pappas bil, allt var dyrt och exklusivt.
Våra två dagar där innehöll alltså strandpromenader/jogg, strandhäng samt tråna efter hundvalpar i stadens djuraffär.




Byron Bay

Efter att vi haft strålande solsken sen Rainbow Beach möttes vi återigen av regn i denna lilla hippie/chillstad.
Lars hade bokat in sig på YHA för att vi denna gång inte skulle bo 50 minuter ifrån varandra. Dock fanns det två YHA där och han hade lyckats boka in sig på det andra.
Vi bodde ändå bara cirka fem minuter ifrån varandra så vi kunde passa på att utnyttja hostelens olika erbjudanden, våra gratis cyklar och Lars spelhörna samt gosa med Lars´ hostelkatt.
Svenskar kryllar det av här i Australien, men aldrig har vi mött så många som vi gjorde i Byron. I våran reception stod en medelålders svensk kvinna och i Lars stod en yngre svensk kille. Människor som försökte övertala en att komma till deras pub på kvällen var svenska i hälften av fallen, folk man träffa på hostelet, stranden, stan. ALLA var svenskar!
Andra dagen tog vi tre cyklar och åkte upp mot fyren. Jag ångrade att vi inte gick då cyklarna var kassa och det i kombination med konstant uppförsbacke var ganska drygt. Dock var det skönt på vägen ner istället så det jämnade väl ut sig. Fyren var fin och utsikten densamma. Det bästa var dock att vi kom i perfekt tid för att lyckas se cirka 30 delfiner hoppa och leka bland vågorna, så himla härliga djur!
Vi trampade sedan till en liten by utanför Byron där vi kom till en mindre rolig sjö. På vägen tillbaka stannade vi till vid havet, vid en strand som vi hade sett uppifrån fyren tidigare samma dag.
Vi fick leka med massa hundar som var ute på promenad och Nicklas & Lars byggde en arena åt krabborna i sanden.
Lars åkte vidare med nattbussen till Sydney och Olle för att också han ta tag i jobb igen.
Niko och jag blev kvar i Byron i ytterligare två dagar. Mycket chill, strandpromenader och Aghata Christie! En kväll när vi satt nere vid stranden fick vi höra att vi kommer få åtta barn i framtiden, spännande måste jag erkänna.

 

13,5 timmar på nattbuss och plötsligt är vi i Sydney igen.
Nicklas och jag satt och log och pratade "gamla minnen" när bussen körde igenom välbekanta delar av Sydney. Det kändes som att komma hem på nåt vis. Vi önskade bara att vi kunde komma till Broadway och att Sebb & Carro skulle vara där. Och Ross the boss och AmRoss. Michael. Och alla våra britter och kanadensare och fransmän och svenskar. Jaja.
Följande dag hade vi iaf BBQ i Coogee med några vänner som fortfarande är kvar här. Några av Nicklas gamla bandmedlemmar bland annat. Jag är rädd. Rädd att jag inte kommer få med mig Nicklas hem. Nyss fick han ett sms från en av killarna som inte kunde komma idag "I think I´m inlove with you", dom propsar på att han borde gifta sig med en australiensiska så han kan flytta hit permanent.

På måndag drar jag och Nicklas till Fiji, yey!!
Olle och Lars bor kvar här i Glebe och jobbar. Kloka människor.

KRAM KRAM KRAM!!

Pga. dålig tillgång till internet så var det länge sen jag uppdaterade här i bloggen vilket såklart leder till att jag har hur mycket som helst att berätta. Dock har jag allt för lite internettid så jag ska försöka fatta mig kort om varje stopp.

 

Airlie Beach

Vi flög alltså till Townsville för att undvika översvämningar och kunde sedan ta bussen som planerat ner till Airlie Beach där vi hade en Whitsundays dagstur som väntade oss nästa dag. Vi valde mellan Ocean Rafting och segling och trots att segling lät alldeles underbart så valde vi Ocean Rafting. Vi flög fram på havet till dånet av YMCA och Abba (guiden älskade Abba och blev exalterad när vi sa att vi var från Sverige). Det var omöjligt att inte le när man slog emot vågorna och fick samma känsla i magen som när man åker karusell. Det var himla vackert bland alla öarna och alla segelbåtarna där ute. Vi stannade till vid tre olika öar under dagen för att snorkla. Bland annat såg vi en stor sköldpadda som vi förföljde, massa små färgglada fiskar, riktigt stora läskiga fiskar med pussmun och ett par småhajar. Vi jagade även ett par stingrockor, spännande men vi försökte hålla vårt avstånd då vi inte ville råka ut för dess vrede.

Sista ön var Whitsunday där vi även tog oss en skogspromenad och hittade ett par enorma spindlar. På ön fanns en strand som hette Whithaven där vi åt våran lunch. Fantastiskt vacker!! Enligt mig ett måste om ni tar er ner hit till Australiens östkust!

Väl i vattnet på ett av snorkelstoppen kastade den skämtsamma guiden fiskmat på mig och även andra rädda backpackers. Detta resulterade förstås i att minst 50 mindre fiskar flockades runt en och på en för att få sig en smakbit. Himla läskigt men i efterhand en härlig upplevelse.

Påvägen hem ville man inte riktigt att båtturen skulle ta slut. Det var så härligt att flyga fram på havet men det hela slutade med ett litet trick som dom lärt sig från James Bond filmerna, hoppa över två-meter hög mur. Spännande indeed.

 

Resten av våran tid i Airlie Beach bestod av regn. Jag och Niko trotsade detta och tog oss ut på lite promenader längs med havet, i hamnen eller runt i själva ”staden”.

Vi stack därifrån i rättan tid, översvämnnig på G!

Emu Beach

Vi tog oss en natt på bussen. Spara pengar, hejja hejja!

En natts övernattning på Emu Beach Resort var något vi fick inslängt i våran paket-deal tidigare i Cairns. Det var ett mysigt ställe med pool och nära till en halvbra strand. Sol och bad ägnade vi oss åt större delen av dagen.

Gratis är gott helt enkelt!

Agnes Water / 1770

Vi kom tidigt på morgonen till denna lilla ministad. Vi kollade in ”citykärnan”, tog oss ner till den långa stranden och gick en skogpromenad.

På eftermiddagen hade vi bokat in oss på en Scooter Roo-tur. Man fick en snabb upplärning i hur man kör motorcykel för att sedan på rad följa efter en guide i ett par timmar runt 1770. Det var superskoj och vi fick se solnedgången mot slutet när vi åkte längs med havet. Jag har aldrig suttit på en moppe ens (okej en gång på Linnéas moppe för x antal år sedan men det är endast hon och jag som vet hur det gick..) men efter att ha klarat ”testet” först av alla newbies som aldrig tidigare suttit på en motorcykel eller dylikt så fick jag mig en egoboost! Lars och Niko var imponerade över mina oanade skills när de försökte köra om mig men misslyckades, moahahaha.

Vi körde förbi massa kängurus som stirrade på oss som att vi var galna när vi kom på rad och pekade på dom för att alla skulle få en chans att se dom små liven.

Okej det var förstås inga värstingmotorcyklar vi fick åka på, jag kom som högst upp i åttio och då skakade cykeln så mycket att jag knappt kunde hålla kvar händerna på styret. Små choppers. Jag var mycket nöjd dock och även Lars och Nicklas som har lite mer erfarenhet var också mycket nöjda med turen.

På kvällen när vi kom tillbaka spelade vi scrabble och följande morgon åkte vi vidare mot nästa stopp.

Rainbow Beach

Två filmer senare (vet inte om ni har sett 2012? om inte, gör er själva en tjänst och hoppa över det) hamnade vi i Rainbow Beach. Högt rekommenderat av våra tidigare reskompisar. Numera även högt rekommenderat av mig. Bra stad att börja sin resa mot Fraser Island ifrån och precis som Carro & Sebbe älskade jag också Carlos Sandblow! Kanske kommer ni ihåg dom vackra sandbilderna på Carro & Sebbe från Carlos Sandblow, i så fall vet ni vad jag menar. Annars är det bara att klicka HÄR

Vi hade bokat en tripp till Fraser där det mesta ingick. Lite dyrare än att fixa allt själva som vi tidigare gjort men himla skönt att slappna av på den fronten för en gångs skull. I paket ingick hyrning av en 4-hjulsdriven bil med plats för åtta pers (vi fick alltså 4 nya kompisar med oss i bilen), färja tor, tält, campingprylar, nationalparksavgiften, mat för tre dagar, allt som behövdes för att laga till maten + ett papper med recept på alla måltider samt den exakta mängden man fick göra av med per måltid. To sum it up, man behövde inte tänka allt för mycket, så skönt!

Vi var totalt fyra bilar och i frontbilen hade vi en guide som tog oss till alla viktiga turistplatser på ön och hjälpte oss att hitta ett dugligt ställe att campa på de två nätter vi stannade på ön.

Vi fick instruktioner om hur man kör fyrhjulsdrift längs med sandstränder eftersom det var sandstränderna som var vägarna på ön. Jag stod över då det fanns mer entusiastiska förare (hrm Lars) plus att jag är bergis bombis på att jag skulle köra fast oss alla i sanden någonstans. Ibland åkte man inåt ön och då var det mer skogsväg. Jag har aldrig i hela mitt liv varit med om en hoppigare bilfärd! Det var helt sjukt, till och med sätet i bakluckan där jag och Nicklas satt flög nån centimeter upp i luften vid dom värsta guppen. Förutom sand och galna skogsvägar var det även halvmeters djupa sötvattens ”pölar” vi tog oss igenom, med andra ord skulle våran lilla volvo hemma i Sverige inte överlevt ens fem minuter på ön.

 

Fraser är världens största sandö och det är vackert men tänk att man aldrig riktigt kan förbereda sig nog för hur all sand tar sig in överallt! Det var vår fiende nummer ett. Fiende nummer två var alla miljoner flugor som gav en kliande bett. Fiende nummer tre var dingos. Dom är söta och påminner mycket om hundar men dom kan vara farliga. I alla fall för små barn och möjligtvis mindre tonåringar. Det finns tidigare fall där dingos ätit små barn. I lägret intill oss blev en tjej biten i armen genom tältet första natten, lite läskigt. Man fick absolut inte ta med sig något ätbart in i tälten.

Vi hade ett par dinogs som vaktade vårat camp och vi fick lära oss hur vi skulle skrämma bort dom när dom kom för nära en. Göra sig stor och skrika ”piss off”, visa vem som bestämmer! Nicklas tyckte detta var riktigt roligt.

Precis som Carro och Sebbe så badade vi i massa härliga sötvattens sjöar samt champagne pooler som fylls upp av havsvattnets vågor. Vi tog oss en titt på två olika vrak som tagit sig upp på ön samt försökte lära oss att fånga mask.

Vi hade riktigt trevligt även om jag kommit fram till att jag verkligen inte är någon tältmänniska. Våra ”bilkompisar” var härliga personer och vi hade mycket skoj ihop i dagarna tre. Det första som hände var att någon av oss sa ”the first one to see a dingo gets 10 point”, det blev diskussion om vad poängen innbar och tillslut kom vi fram till att det alltid är bra med poäng. Så poängen fortsattes delas ut till alla möjliga konstiga saker, minuspoäng kunde man självklart också få. T.ex. avslöjade Lars när vi kom tillbaka från ön att han är kock, stackars Fiona som hade tagit störst ansvar för matlagningen tyckte detta var hemskt elakt och Lars blev av med alla sina poäng, rätt åt honom :)

Vårat camp bestod av alla våra tält och en stor pressening, under denna ställde vi upp våra fyra ”kök” samt hade dansgolv på kvällarna. Bilarna gav oss ström till en lampa samt musik. Det fanns inte tillgång till toaletter/duschar eller rinnande vatten. När man skulle iväg och hitta en bra kissplats var man tvungna att gå iväg minst två stycken för att kunna skydda sig ordentligt mot dingos. Vi bodde bakom sanddyner precis ovanför havet så där diskade vi med hjälp av sanden samt borstade tänderna (inte med hjälp av sanden). Nicklas hade förstås gitarren med sig och blev snabbt känd som ”the guitar guy”.

 

Alla fyra bilar.

Vår grupp! Niko, jag, Darren från Eng, Lars, Jenny från Eng, Olle, Shamus och Fiona från Irland.

Nicklas Rullar ner mot vattnet, längre än vad det ser ut så han var skapligt yr väl nere i vattnet.

 

 

Hej!

Vi har varit dåliga med uppdateringar, men här kommer en liten iaf :)

 

Från Sydney bar det av med tåg mot Perth.

Tågturen tog tre dagar och  vi hade finfint.

På vägen stannade tåget här och var så fick se oss omkring lite.

Ett av ställena var den lilla "staden" Cook.

Invånarantal okänt men vi chansar på 5.

Väl i Perth tog vi det mest lugnt. Strosade på stan och hittade den mysiga gränden London Court.

Vädret var fint och solen log mot oss under våra 3 dagar här.

-----------------

Hepp Hepp. Nu är vi i Thailand!

Vi lyckades till Sebastians lycka pricka in Thailands ukulelefestival när vi var i Bangkok.

Här stannade vi bara i några dagar, kollade in shopping och lyssnade på sköna ukuleletoner innan vi hoppade på nattåget norrut till Chiang Mai.

Här gosade vi med tigrar....

..och elefanter.

Besökte några små byar i bergen....

....och vandrade i djungeln.

Vi åkte även bambuflotte på en flod men har tyvärr inga bilder på det.

Te med Mike??

Idag flög vi till Krabi och såg ett stort hjärta utanför fönstret.

 

Plopp.

Jaha, tänka till räcker inte så långt när Moder Natur bestämmer sig för att vara en bitch!

Nu har vi tillbringat nästan en hel vecka i Cairns. Tack vare ett superbra boende!

Efter tre och en halv timmes flyg kom vi fram till Cairns.

Våran resa började på ett plan från Melbourne mot Alice Springs.
Sent på kvällen kom vi fram, varmt och klibbigt. Hostelet vi hade förbokat var prima, mycket tack vare den vänlige mannen som ägde stället. Från första början lärde han sig Nicklas´ namn och var gång han såg oss (Nicklas) sa han något i stil med ”Nicklas, how is it going?” Han gav oss lite tips och varnade oss för aborginerna som kunde vara riktigt härjiga. Mycket riktigt. När vi gick för att handla mat (vi skulle gå till Woolworths för Coles slängde inte ut aborginerna) insåg vi vad han menade. Det var mycket livligt och man fick en olustig känsla i magen.

Nästa morgon hämtade vi upp vår nya bil, en silvergrå Ford Focus. Han fick namnet Grylls. Jag blev inte lika kär denna gång men han gjorde oss inte besvikna på våran långa resa.
55 mil bort låg vårat första stopp, Uluru (den stora stenen ni vet).
Mycket längre sträckor och varmare klimat än på Tasmanien. Men det var väl bara vad vi förväntat oss. Vi kollade in stenen, gick runt lite och kikade på solnedgången. Vi insåg att vi skulle få dela luftutrymme med cirkus en biljard flugor dom närmaste dagarna.

Gratis camping lät bra men det var totalt omöjligt att sova i bilen. Det kändes ungefär som att man låg och andades vattenånga, fy bubblan. Nicklas satte igång bilen och började köra i myrhastighet längs med den långa, raka vägen för att vi skulle kunna ha igång AC:n. Lite då och då stannade han efter vägen och sov ett par minuter innan värmen var total igen. Inte en enda bil mötte vi på hela natten, dock en kamel som traskade över vägen.

Följande dag var det Kata Tjuta som gällde, mer episkt än Uluru. Vi fick klättra och hoppa lite. Vi hann även med en sväng till Kings Canyon men det blev en aning stressigt för avstånden är ju så enorma där ute i öknen. På vägen dit fick vi vara med om värsta åskovädret i min livshistoria. Åskan small och dundrade så man var tvungen att hålla för öronen, scary. När vi väl kom fram fick vi ta oss igenom bästa walking tracken hittills! Helt underbara utsikter. Vi var högt uppe på bergen och när man gick nära kanterna så fick man sådär läskigt ont i magen ni vet. Det är liksom spännande men läskigt på samma gång, känns som man ska få för sig att hoppa ut. I och med att vi hade bråttom sprang vi nästan vissa bitar och detta gjorde att vi tog ss igenom walken på 1,5 timme fast den var beräknad till 3,5. Lite cred till oss där vill jag ha.

Den natten sov vi på värsta stället någonsin. Vi har plikttroget följt min Lonely Planet bok när det kommer till att förboka boende och den har alltid gått att lita på. Vi har varit mycket nöjda eller åtminstone nöjda med alla boenden. Denna natt svek vi Lonely Planet och tog tips från annat håll, det skulle vi alltså inte ha gjort.
Vi var helt själva i byggnaden, förutom alla tusen djur och insekter. Eftersom vi inte längre var i en trygg storstadsmiljö så pratar vi STORA spindlar, även giftiga. Grodor, gräshoppor, ödlor, möss. ALLT! Inne i rummet och strax utanför. Lars och Niko var tvungna döda en spindel som garanterat var livsfarlig. Utanför rummet hade vi en Huntsman Spider, denna skulle skydda oss. Den är inte farlig för människor men galet stor och fruktansvärt läskig. Det var inte bara jag som var rädd vill jag lova! Konstigt nog somnade jag efter ett par timmars rensande av odjur i rummet. Det var hemskt då men roligt att se tillbaka på ändå.

Våran resa fortsatte mot Coober Pedy, staden under marken. Vi hyrde ett rum och det var galet mysigt. Vi bodde alltså cirkus 15 meter under marken och det var svalt och skönt. (se bilder i bildspelsfilmen)
Här har många filmer spelats in så när vi gick på vandring hittade vi många coola leksaker som filmteamen lämnat efter sig. Rymdskepp och grejer.
Vi halkade även in på en kängurumatning. Det var ett äldre par som tog hand om föräldralösa kängurubebisar. Vi fick hålla dom minsta och kolla på när dom äldre matades. Mycket vänligt av det äldre paret måste jag säga.

86 mil senare kom vi till Adelaide. Det var riktigt skönt att vara tillbaka i en storstad igen. Människorna betedde sig som man är van vid och luftfuktigheten sjönk drastiskt. Tjejen som stod i receptionen på hostelet älskade svenskar och var mycket trevlig. Hon försökte presentera oss för massa människor innan vi knappt hunnit innanför dörren.
Man kunde hyra cyklar gratis i utbyte mot att man lämnade in sitt pass under dagen. Det var riktigt härligt att få cykla. Jag och Niko tog oss till stranden som låg cirka en timme utanför stan. Fina långa stränder och cykelvägen dit var inte att klaga på. Dock blev det bråttom på vägen tillbaka då det visade sig att vi fått motvind och cyklarna skulle vara tillbaka innan 4.30.
4.28 kommer vi in med andan i halsen och fick tillbaka våra pass, pjuu.

I köket på vårat hostel fanns massa pannkakssmet om man var upp i tid på morgonen, fritt fram att steka sina egna pannkakor till frukost alltså!

En mycket rolig sak! Nicklas är halvt kändis här. I och med att han spelade två kvällar i veckan under cirka fyra månaders tid på dom två största YHA-hostelen i Sydney så är det en hel del kringresande backpackers som känner igen honom lite här och där. Flertalet gånger har personer kommit fram och sagt något i stil med ”hey, I know you! You played at my hostel in Sydney. I really liked your voice man”.

Efter ett par nätter åkte vi in till Grampians nationalpark. På natten när vi kom med bilen såg vi ett tiotal kängurur stå som statyer längs med grusvägen, ett par meter längre fram stod tio till. Det var helt galet!
På hostelet hade vi ett 12-bäddsrum för oss själva, lyxigt! Vi gick lite olika promenadstigar i parken, dock var mycket avstängt pga översvämningarna tidigare i år.

Great Ocean Road började med ett vänligt hostel och gos med katt. Katten smet in på vårat rum och la sig under min säng, det var lycka för mig : )

När vi var ute och gick längs med en stig träffade vi på två ormar. En gubbe talade om för oss att det var Copperhead Snakes, giftiga satar tydligen.

Vi stannade på massa ställen längs med vägen. Mycket vackert, särskilt en utkiksplats som kallades för the Grotto. Man blev lätt åksjuk på den slingriga vägen men annars var det bara att passa på att njuta av utsikten.

Phillip Island stod sist på listan denna road trip. Vi fick se massor av små, små söta pingviner som vandrade upp på stranden till sina bon sent på kvällen. Galet vad söta dom är när dom går på sitt lustiga vis. Tyvärr fick man absolut inte ta kort på dom små liven (folk fattar inte att man måste stänga av blixten på kameran, blixten gör dom blinda vilket i sin tur leder till död) därför tog jag kort på ett kort istället. För att ni ska få se hur dom såg ut, se videon! Vi såg även massa koalor i träden och wallabies lite här och där.

Alltså ännu en lyckad Road Trip avklarad! Vi har nu mellanlandat i Melbourne igen och blir kvar här till på onsdag. Då flyger vi till Cairns och hoppas på att det har återhämtat sig något efter Yasi.

Vi har pusslat ihop en liten bildfilm med några av våra bilder som ni gärna får kika på om ni har lust!

Resan på Nya Zeeland  börjar närma sig sitt slut.

 

Vi är lite oroliga över att åka till christchurch för att flyga vidare efter allt som har hänt där.

Men det ska nog gå bra, flygplatsen verkar inte ha blivit påverkad.

Vi har dock inte märkt så mycket av jordbävningen då vi spenderat den senaste tiden på den andra kusten.

Och tur är väl det, läskiga saker det där och inte känns det bättre av att se alla nyheter om det på tv.

Usch och fy.

 

Här kommer iaf lite bilder från den senaste veckan.

 

Vi var på illusionsmuseéum i Wanaka. Vi sprang runt i en labyrint i en timme och gick i lutande rum.

Carro blev yr.

 

Vi for till Te Anau för att åka en tur till Milford Sounds (En del av Fiordlands nationalpark).

I väntan på detta så tog vi en sväng på hästrygg.

Carros häst, Hooter, var en envis gammal räv.

Han ville äta gräs mest hela tiden och det var fullt sjå att få honom att låta bli.

Sen var han ju inte den snabbaste hästen direkt, men fin var han!

 

Tyvärr blev det inte speciellt många bilder från Milford Sounds eftersom vi lyckades pricka in en ganska disig dag.

Dessutom insjuknade Sebbe i feber denna dag och sov 90% av vår båtfärd :)

 

En stadig frukost bestående av mumsig toast och ännu mumsigare morotskaka.

 

Tog en avstickare till Bluff som sägs vara världens sydligaste stad.

Där fanns det inte så mycket att se, så vi slängde lite med håret istället.

 

Baldwin street i Dunedin, världen brantaste gata.

 

Moeraki Boulders!

 

Just nu befinner vi oss i Lake Tekapo och detta är utsikten från vårat rum.

Kunde ha varit värre :P

 

Tack Och Hej Leverpastej!

 

En vecka har gått här på Nya Zeeland.
Tiden går verkligen fort!

Efter att spenderat en hel natt på Sydneys flygplats och några timmar på ett plan så landade vi äntligen i Auckland.
Vi åkte direkt iväg och hämtade upp våran ädle springare "Snövit" som har tjänat oss mycket väl på denna resa.

Jag satte mig med skakiga ben bakom ratten för att köra på vänster sida av vägen för första gången i mitt liv.
Det var ganska läskigt till en början, men snart var det inte vänsterkörandet som var det läskiga, utan alla kringelkrokiga vägar
jag var tvungen att köra på.

Dagen efter ankomst var det ingen vanlig dag, för det var Sebastians födelsedag!
Vi var aningens trötta efter att ha spenderat natten i bilen, ståendes på en mörk parkering,
så vi vaknade redan vid 5 och bestämde oss för att åka vidare.
Mot Hot water beach!
Detta som först såg ut att vara en vanlig strand visade sig vara mycket mer spännande än så.
Vi grävde oss en liten badpöl i sanden och vips var den fylld med 60gradigt vatten.
Ibland var vattnet för varmt för att bada i men fick en perfekt temperatur när vågorna från havet slog in i den lilla poolen.

För att fira födelsedagsbarnet lite extra så gjorde vi ett besök i Hobbiton (Inspelningsplats från sagan om ringen) utanför Matamata.
Vi hade väldigt mysigt i den lilla byn som precis byggts upp igen inför inspelningen av den nya filmen The Hobbit.
Innan den guidade turen fick vi skriva på ett kontrakt där det stod att vi absolut inte får visa bilder eller berätta något som sagts där.
Mycket hemligt, och bryter vi mot kontraktet kan vi bli stämda! :)
Det var inte den enda inspelningsplatsen vi besökt, här kommer några till!

Här spenderade vi en natt.
När vi var ute och vandrade på kvällen såg vi ett spännande valv i en skogsdunge där 2 gubbar sprang omkring och pysslade.
Sebbe kläckte ur sig; -"Här ska de säkert spela in nya filmen".
Vi tänkte inte mer på det utan gick och lade oss.
Nästa morgon väcktes vi 04.00 av att det började rulla in massa bilar, en generator startades och en strålkastare tändes.
När vi sedan började dra oss ifrån campingen vimlade det av folk runt dungen och det satt skyltar som sade Crew-parking och Set.
Vi vet ju inget säkert, men vi kommer att hålla utkik i filmen efter denna plats.
Kändes iaf väldigt häftigt!

I Egmont National Park spenderade vi dagen på varsitt håll.
Planen från början var att vi skulle slå följe och bestiga ett berg.
Närmare bestämt det 2518m höga Mt Egmont.
Detta var dock lättare sagt än gjort....

CARROS DAG:
Jag försökte tappert att följa med i Sebbes tempo på steninga vägar uppför berget.
Men som vi alla vet (antar jag) så är min kondis verkligen kass, 30 minuter efter start var jag helt slut och beslöt mig för att vända tillbaka.
Ingen idé att jag skulle gå och sinka Sebbo hela dagen med tanke på att turen skulle ta 8-10 timmar.
Däremot kändes det ju inte så roligt att sitta och göra ingenting i så många timmar så jag gav mig ut på några kortare tracks genom skog och mark.
Jag traskade upp och ner på stigar och trappor.
Över stenrös och nedför stegar.
Lera här och där, buskar att slå sig igenom och rötter man gärna snubblade över.
Utsikten över landskapet och upp på bergen var enastående!
Tyvärr hade Sebastian kameran så inga bilder från detta roliga solo-äventyr.
Lite tråkigt att jag bara träffade på 3 personer under min 4,5h långa vandring men det var spännande att klättra omkring där för sig själv.
Lunch på nationalparks-cafét och vips så var Sebastian tillbaka.

SEBASTIANS DAG:
07.30 Vi gav oss av med tappra steg och glatt humör upp mot toppen.
08.00 Carro övergav mig och jag blev lämnad ensam på den långa färden.
Efter en timmes vandrande i regnskog så nådde jag trädgränsen och här tog jag min första paus.

Med ny kraft i benen fortsatte jag min färd.
Trots att jag vandrade ensam så mötte jag mycket nytt folk på vägen.
Den fina vägen försvann fort och övergick till stenrös och grusiga backar.
Nu fick man navigera sig mellan pinnar som var uppsatta med jämna mellanrum.
Jag hade förväntat mig en lätt vandringstur upp på berget, men så fel jag hade.
Halvvägs upp på berget kom pauserna med allt kortare intervaller och i slutet var det ca 10 meter mellan varje stopp.

Efter 4 timmar nådde jag tillslut toppen, dock var det ganska molnigt då men jag  fick iaf se lite snö.
På vägen ner gick det kvickare och humöret var på topp.
Jag stannade och pratade med alla jag mötte på vägen och var glad att min färd uppåt var slut.
De var däremot inte lika glada :P
Molnen hade nu börjat rulla in över berget.
Den 10 timmars långa vandring det skulle vara klarade jag på 6 timmar.
Mycket nöjd!
Nöjd var även Carro som slapp sitta och vänta så länge på mig.


Utöver dessa äventyr så har vi också

Allt detta  och mycket mer!
Finns massor att göra och se..

Naturen här är helt makalöst vacker, berg, dalar och grönt som attan.
Det går verkligen inte att beskriva i ord och bilder gör det inte rättvisa, men om ni får chansen så åk hit!

Det var allt för denna gång, får se när vi har tid att skriva igen.
Hej hopp

Vi flög ner till Melbourne förra tisdagen och träffade en hypad Nicklas (Äntligen!). Han visade oss citykärnan och man kände genast att Melbourne var en trevlig stad. Tyvärr hann vi inte med så mycket mer eftersom vi skulle med ett flyg till Tasmanien senare på kvällen.

Det jobbiga med att flyga hit och dit är att kostnaderna för buss/tåg till och från flygplaster alltid är hutlösa! 

När vi landade i Hobart vid 22-tiden fick vi känna på hur det är att komma till en stad som inte lever 24 timmar om dygnet. Vi hade inte förbokat något hostel vilket ledde till att vi inte hade någonstans att sova. Allt var stängt eller fullbokat, illa!

Nu är Nycklarna inlämnade.

Idag hade vi 37 grader i skuggan. Det var för varmt, inte för att klaga..

HallIhallÅ!